det är väldigt jobbigt att bråka med sin bästa vän.
specielt när det är två av ens bästa vänner som går ihop mot en som är själv.
det är så himla dålig stil.
& att sen gå dagen efter när man är själv & säga förlåt.
det är så himla falskt, det är sånt jag kallar för att inte våga vara sig själv.
för om du kan sitta & skriva hur mkt som helst är du är med någon.
men bara våga säga förlåt när du är själv, det är sånt jag stör mig på.
vi sa att det skulle vara vi två mot alla andra "föralltid"
men saker förändras & folk förändras.
& att man inte vågar säga förlåt överhuvudtaget,
eller du kanske inte vill säga förlåt.
men jag tycker att om man säger sånna saker, som man vet att de inte ens är sant
till en person som man vet mår dåligt, bara för att få den personen att må ännu sämre
så kan man iallafall säga förlåt, men behöver inte vara kompisar eller någon.
men man säger inte sånna saker,
men det bivsar baraatt du förtfarande lika omogen som du alltid har varit.
jag hoppas att du läser det här så att du vet hur jag ser på saken.
du sa att du älskade mig, men hur kan isåfall säga sånna saker till en man älskar.
du är så himla falsk, du byter vänner hela tiden.
jag kan inte räkna hur många bästa vänner du har haft det senaste året .
& att ni två inte fattar att det är så sjukt lågt att gå på två mot en,
& sen sa ni att jag itne har några vänner, men jag har fler äkta vänner än vad ni har tillsammans.
jag tycker synd om er
för tydligen så har ni inte fattat att om man har varit vänner,
så måste man hata varandra för att inte vara väner längre.
man kan faktist bara sluta prata.
jag bryr mig inte om ni är populära på eran skola
eller om ni är populära i hela nyköping.
för det kommer inte hålla i längden.
tro mig, jag vet.
det är inte lätt att gå från att ha hur många kompisar som helst.
till att bara ha några få.
& jag är ärligt talat inte säker på att ni kommer klara det.
jag kommer inte bli förvånad om ni kommer må skit.
jag vet att det är fel att skriva om det här i bloggen där vem som helst kan läsa det.
men jag skulle lika gärna kunna säga det här till er i verkligheten.
enda anledningen till att jag skriver det här, är för att jag aldrig träffar er.
jag träffade en av er i helgen på cupen.
vill du veta en sak, om du nu läser det här.
jag & min kompis skrattade åt dig.
inte för hur du ser ut eller något på dig.
utan för att du är så j*vla patetisk.
du vågade ju knappt kolla på mig.
men jag har deppat igenom min vänskap med er nu.
och jag har aldrig mått bättre.
för ni tog fram en person i mig som var ytlig, elak mot sina vänner, falsk, dryg.
ni fick mig att vara en person som jag verkligen stör mig på nu.
& jag villinte vara en sån person.
visst jag vet inte om ni vill va vän med mig,
men jag vill inte vara vän med er, inte just nu iallafall.
när ni har blivit lite mognare & inte beter er som ni gör nu så kanske.
ni drar er till bråk liksom.
& det vill inte jag.
jag orkar inte bråka, inte med någon.
så ni kan leva erat liv
så lever jag mitt.
jag är inte arg på er eller någonting.
jag bryr mig inte om er överhuvudtaget.
& jag vet att jag kommer må mycket bättre nu när jag inte är arg på någon.
jag har två personer mindre att bry mig om nu.
och vet ni ?
jag är glad över det.

ni va en del av mitt liv, som jag klarar mig mycket bättre utan.

förlåt för lite deppigt inlägg, men jag var tvungen att skriva av mig.